Sverige och Finland – två olika försvarsdoktriner

Den svenske försvarsministern Peter Hultqvist betonade ett fördjupat försvarssamarbete med Finland, vid den årliga försvarskonferensen i Sälen 9 januari.

Hultqvist vill utreda på vilket sätt samarbetet med Finland kunde fördjupas. Enligt honom stabiliserar samarbetet mellan Finland och Sverige läget i Östersjöområdet.Sverige vill öka försvarssamarbetet med Finland

Vi har haft nöjet att publicera ett gästblogginlägg om reflexioner efter Folk och Försvars konferens Reflexioner efter Folk och Försvars konferens i Sälen

I denna artikel av Lars-Gunnar Liljestrand, FIB-juristerna, som tidigare publicerats på Sverige och Finland. Två försvardoktriner analyseras försvaret i dels Sverige och dels Finland. Skillnaderna är intressanta och stora.
Peter Hultqvist

Artikeln.
Sverige och Finland har mer gemensamt än många andra länder historiskt, geografiskt, kulturellt och politiskt. Även inom det militära försvaret är samarbetet tätt och utvecklas nu snabbt vidare.

Dock har de två länderna i flera avseenden skilda försvarsdoktriner.
I den nyligen framlagda finska försvarspolitiska redogörelsen
(Statsrådets kanslis publikationsserie 6/2017) beskrivs den finska försvarsdoktrinen koncist och med ett föredömligt begripligt språk. Det ger möjlighet att jämföra hur våra två länder ser på försvaret.

Den svenska försvarsdoktrinen bygger på tröskelförsvar med avancerade vapensystem som JAS, den nya ubåten med mera samt två armébrigader, allt grundat på yrkesmilitärer med viss förstärkning av pliktuttagna. Tröskelförsvaret skall avhålla främmande makt från anfall, då priset skall bedömas bli för högt i förhållande till vad angriparen kan uppnå:
”Tröskeleffekten är kärnan i ett starkare försvar, som möter varje hot och klarar varje utmaning. Den militära tröskeln ska verka avhållande och få en potentiell angripare att noga överväga riskerna med att angripa vårt land.” (Vision, Försvarsmakten)

För det fall tröskeln bryts igenom är huvudalternativet att Sverige skall få hjälp utifrån från andra stater, främst Nato. Försvarsminister Peter Hultqvist har, på goda grunder, vägrat spekulera vidare om hur Sverige skall agera om vi blir indragna i ett krig.
En annan mer eller mindre underförstådd del i den svenska doktrinen är att vi sannolikt inte kan stå utanför om en militär konflikt bryter ut i vårt närområde. Vårt land kommer att dras med i kriget.
Försvaret
Utredaren Krister Bringeus beskriver den situationen i sitt utredningsbetänkande, som vi tidigare har granskat på denna sajt:

”Den tredje – och centrala – iakttagelsen är att Sverige med stor sannolikhet redan på ett tidigt stadium skulle dras in i en eventuell rysk-baltisk militär konflikt, genom vad som skulle kunna kallas ’konsekvensaggression’”. (Säkerhet i ny tid. SOU 2016:57).

Sverige behåller alliansfriheten, och regeringen har inte öppnat för ett medlemskap i Nato. Sverige har inte lämnat några garantier om militärt stöd till andra stater. Medlemskapet i EU innebär en förpliktelse om någon form av stöd till andra medlemsstater, men detta behöver inte vara militärt.

Regeringen och den borgerliga alliansen står bakom den så kallade solidaritetsförklaringen där Sverige ensidigt utfäster sig för någon form av hjälp:

”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land.”

Solidaritetsförklaringen ges en viss tyngd då den åberopas som ett motiv för Sveriges värdlandsavtal med Nato.
Sverige saknar ett territorialförsvar som innebär att alla delar av landet skall värnas. För detta krävs en allmän värnplikt
eftersom en yrkesarmé aldrig kan byggas ut för att klara en sådan personalkrävande uppgift.

Finlands försvarsdoktrin däremot bygger på att hela landet skall försvaras, det vill säga med tillgång av ett territorialförsvar som möjliggörs genom den allmänna värnplikten. Idag kan landet snabbt mobilisera 230 000 man, och regeringen föreslår en ökning under kommande år till 280 000. (Citaten nedan är ur försvarspolitiska redogörelsen.)

“Försvarsmaktens trupper och system som står i högsta beredskap används inom hela rikets territorium. En omfattande reserv skapar territoriell täckning och handlingsförmåga för försvaret i en långvarig eller storskalig kris.“

Arméns uppbyggnad och organisation har detta perspektiv som grund:

“Försvarsmaktens trupper delas enligt användningsprincipen in i operativa, territoriella och lokala trupper. Med de territoriella trupperna skapas territoriell täckning för försvaret. Med de operativa trupperna skapas tyngdpunkten för försvaret och genomförs de avgörande striderna. De lokala trupperna stöder på sina aktionsområden de operativa och de territoriella trupperna i strids-, skydds-, övervaknings- och stöduppgifter samt i kontakter till övriga myndigheter. “

Allt detta kan bara uppnås med allmän värnplikt:

”Finland förbättrar försvarsförmågan i hela landet genom att effektivera användningen av trupper som inte ingår i den nuvarande styrkan på 230 000 personer. Den krigstida mobiliseringsorganisationen fogas till de lokala trupperna, och beväringar som har nått en tillräcklig utbildningsnivå används för uppgifter vid höjning av beredskapen och under en kris. Om det behövs i en krissituation inkluderas i styrkan också de gränstrupperna som ska anslutas till försvarsmakten. Följaktligen ingår i de krigstida trupperna cirka 280 000 militärpersoner.”

Kontrasten till tröskelförsvaret framgår av skrivningen om markförsvaret:
Försvaret främstAlternativ för det svenska försvarets framtid
”Genom markförsvaret förebyggs och avvärjs ett markanfall som riktas mot Finland. Med markförsvaret bildas den riksomfattande, territoriella och lokala täckningen som uppgifterna och situationen kräver, förhindras att markområden erövras, stöds andra myndigheter när det gäller att trygga samhällets vitala funktioner samt med stöd av luft- och sjöförsvaret slås en motståndare som anfallit landvägen. Det territoriella försvaret och sättet att förverkliga det, en territoriell strid, utvecklas så att det motsvarar förändringen i den säkerhetspolitiska omgivningen.”

Ett anfall skall inte bara mötas, utan en angripare som kommit in i landet skall fortsatt och uthålligt bekämpas.
Flygvapnet i ett tröskelförsvar som det svenska har uppgiften att fungera som ett skal som hindrar angrepp. För Finland har flyget främst uppgiften att stödja mobilisering och gruppering av markstyrkorna för territorialförsvaret:

”Luftförsvaret skyddar höjningen av beredskapen och uppställandet av trupper samt möjliggör för sin del mark- och sjöförsvaret genom att förhindra att angriparen får herravälde i luften. Luftinsatserna stöds med mark- och sjöförsvaret.”

Tanken med denna uppbyggnad av ett kraftfullt och uthålligt territorialförsvar är att så långt möjligt säkra att landet inte dras med, även om ett krig bryter ut i närområdet.

Den politiska ledningen slår fast målsättningen:

”Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska mål är att förhindra att Finland blir part i en militär konflikt. Finland beslutar själv om sina säkerhets- och försvarspolitiska lösningar.”

Finland kan på ett sätt sägas vara närmare Nato än vad Sverige är, då man även officiellt inte utesluter ett framtida medlemskap i Nato, den så kallade Nato-optionen. Å andra sidan är Nato-optionen inget nytt eller dramatiskt. Finland har haft den länge, och detta kan förstås mot bakgrund av landets historia.

Finland har inte avgett några löften om militärt stöd till andra länder. Landet hänvisar till att man är bunden av EU:s solidaritetsartiklar (222 och 42.7) men har förtydligat att det inte finns någon automatik att därmed ge militärt stöd till andra EU-medlemmar. Istället preciserar man innebörden som:

”krishantering, givande och mottagande av bistånd, bemötande av hybridhot, utvecklande av försvarssamarbetet och prestationsförmågorna, skapande av arrangemang för försörjningsberedskapen samt förstärkande av det försvarsindustriella och försvarstekniska kunnandet”.

I motsats till Sveriges luddiga ensidiga solidaritetsförklaring har president Sauli Niinistö tydliggjort att Finland inte har någon skyldighet att militärt försvara de baltiska staterna. Han hävdade istället att man bäst värnar om freden genom att försvara det egna landet.

Liksom Sverige fäster Finland stor vikt vid det militära samarbetet länderna emellan. Möjligen är Finland tydligare än Sverige om samarbetets innebörd och exemplifierar klart:

“Exempel på dessa kan vara tryggandet av den territoriella integriteten eller utövandet av rätten till kollektivt självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan. För fördjupandet av det bilaterala försvarssamarbetet ställs inga restriktioner på förhand. Finland är aktiv i samarbetet.”

Finland har som Sverige tecknat ett värdlandsavtal med Nato. Att det avtalet medfört relativt lite debatt beror på flera saker som avdramatiserar frågan. Det starka territorialförsvaret, inriktningen att stå utanför väpnade konflikter samt inte utfästa sig för militärt stöd till andra gör att värdlandsavtalet får en mindre betydelse än vad det kan komma att få för Sverige. Man slår fast: ” att Finland inte tillåter att vårt territorium används i fientligt syfte mot andra länder. “

Finlands folk har kanske världens kanske största försvarsvilja, uppmätt till omkring 80 procent av befolkningen. Ett av skälen är säkert landets historia men också existensen av den allmänna värnplikten och stödet till frivilliga försvarsorganisationer:

”Försvarsviljan upprätthålls genom utbildning med hög kvalitet för de värnpliktiga och genom att det frivilliga försvarsarbetet stöds. Försvarsutbildningsföreningen utvecklas som en strategisk partner till försvarsmakten i enlighet med nordiska verksamhetsprinciper. Målet är att stärka det frivilliga försvarets roll i det lokala försvaret samt i handräckningsuppdrag. Verksamhetsförutsättningarna för det frivilliga försvaret säkerställs.”

Det finns inget ödesbundet i att Sverige och Finland har så olika försvarsdoktriner. Visserligen har Finland en 130 mil lång landgräns till Ryssland, men Sverige har större territorium att försvara än Finland. En storskalig invasion av vårt land är osannolik, men delar av Sverige kan komma att besättas vid ett krig eller en konflikt, för att främmande makt vill upprätta en bas, ett brohuvud eller blockera sin stormaktsrival.

Ett territorialförsvar av liknande typ som Finland har är nödvändigt om vi inte skall fromt förlita oss på att andra kommer till vår undsättning.

Efter andra världskriget byggde Finland upp sitt försvar efter svensk modell. Vi kan nu använda Finland som föredöme och återinföra allmän värnplikt med sikte på territorialförsvar.

i Andra om: ,, , , ,
,, , , , , ,

  5 comments for “Sverige och Finland – två olika försvarsdoktriner

  1. 26 februari, 2017 at 14:40

    Nedmonteringen av totalförsvaret är i min mening att betrakta som ”folkförräderi” medan vi befinner oss i fred och ”landsförräderi” i samma ögonblick som krig utbryter.

    Med tanke på vad som skett i Kosovo, statskuppen mot Ukrainas demokrati och den extrema islamismen i Syrien är det fullkomligt ologiskt att inte ha ett starkt totalförsvar av svenska medborgare, med svenska värderingar, väl förberett på konflikt i Sverige

    (Jag hoppas att Vänstern, likt Wagenknecht och Lafontaine i den tyska vänstern, vaknar upp ur sin slummer på det området. Då går jag med i V, men inte en sekund tidigare.)

    Jag håller helt med om att Finlands formulering borde antas i Sveriges värdlandavtal. Sverige ska inte tillåta att vårt territorium används i fientligt syfte mot andra länder.
    Möjligtvis kan det undanta länder som angripit det egna landet.

    ”Försvar” är i övrigt inte samma sak som angreppskrig och imperialism, ej heller när vi försvarar ex. Finland mot en angripare enligt FN:s regler. Avtalet borde också innehålla att inga kärnvapen tillåts på vårt territorium. Den lydelsen fattas idag.

  2. Jan Nybondas
    26 februari, 2017 at 15:25

    Jag skall inte polemisera mot de militära aspekterna i det som sägs ovan, problemet är emellertid för Finlands vidkommande de ideologiska låsningarna. Finland har haft en period av förtroendefulla, låt vara lätt påtvingade, försvarsmässiga relationer med Ryssland från 1945 till 1990-talets början. Därefter började en sakta ideologisk glidning som fört Finland åter till 1930-talet. Ingenting, nästan, har man lärt sig av historien. Det var ju inte så som finsk historieskrivning påstår, den allra bästa undantagen (Juhani Suomi m.fl.) att Sovjetunionen ville erövra landet. Problemet var gränsens närhet till ett ryskt kärnområde, Leningrad/St. Petersburg.
    Parallellt med att Sovjetryssland i Europa frenetiskt försökte få till en koalition mot Hitler bedrev man förhandlingar med Finland för att säkerställa försvaret av Leningradområdet. I Ryssland litade man inte på Finlands neutralitet och skälen var uppenbara. Med tysk hjälp hade det röda upproret i Finland krossats 1918 och den omedelbart följande planen var att skapa ett kungadöme med tysk prins som kung. Tysklands nederlag i kriget satte punkt för planen, men på sovjetiskt håll fanns begripliga misstankar med anledning av denna inte avlägsna historia. Sovjet föreslog generösa områdesbyten för att flytta gränsen längre bort från Leningrad, men man föreslog faktiskt även den försvarsdoktrin som sedan blev rådande efter kriget, nämligen att Finland vid behov med rysk hjälp skulle avvärja angrepp riktade mot sig självt eller Sovjet via finskt territorium.
    Finland saknade pga. ideologiska låsningar förmåga att sätta sig in i den sovjetiska problematiken. Vad historieböckerna dessutom tiger om är de dolda förhoppningarna som förstärkte det synliga agerandet. Det utbredda hatet mot Ryssland ledde nämligen till spekulationer om jätten på lerfötter som man trodde att skulle kollapsa, samt uppfattningen om att Tyskland skulle bli den kraft som skulle verkställa det dödliga slaget.
    För folket framställdes det sovjetiska angreppet 1939 som en överrumpling, för den lilla skara statsledare som inte hade tagit den ryska oron på allvar kom angreppet som brevet på posten. När Finland i slutskedet hade installerat Rysslandshataren och tidningsmagnaten Erkko som utrikesminister, som till sin egen förhandlingsdelegation gav instruktionen ”glöm att Ryssland är en stormakt”, då hade man stängt dörren för kompromisser och detta fick Stalin att yttra ”nu får militärerna säga sitt”. Ryssland hade givetvis ingen rättslig grund att med militärmakt ta område i besittning, men när en stormakt känner sig egen existens hotad, då läggs lagböckerna åt sidan. Det vägrade man inse i Finland. Och historien skulle ge Stalin rätt, Ryssland blev föremål för den, som man trodde i väst, oövervinnerliga tyska militärmaskinens angrepp som i uppdrag bla. fick att ”jämna Leningrad med marken”, just den fråga som varit aktuellast i förhandlingarna med Finland under två år före kriget.

    Och nu är vi tillbaka på ruta noll. Värdlandsavtalet har under statskuppartade former ingåtts, tom. utan debatt i riksdagen för att inte tala om bland allmänheten. Finland har en president som är kompis med Petro Porosjenko, landets förre utrikesminister trodde sig ha fullmakt att avsätta Assad i Syrien osv. Hybris på alla fronter. Samtidigt jagar man sina egna hjärnspöken, ryska nättroll tillskrivs magiska förmågor, samtidigt som femton gratiskanaler på TV sänder Hollywoodunderhållning dagarna igenom. Ingen smygpåverkan där inte. Det är med Finland som med Norge och Danmark före kriget. Ryssland utpekades som den stora faran och en vacker morgon upptäckte norrmän och danskar att tyskarna hade tagit dem i besittning. Tyskland är alltjämt fysiskt ockuperat av USA som använder landet som bas för sina angreppskrig. I Norden har människornas hjärnor ockuperats av krigspropagandan och i händelse av en skärpt kris begriper folk inte längre hur de har manipulerats.

Lämna ett svar till Anders Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*