Däremot måste jag invända att facket har skött det hela ganska klantigt. Att gå sist ut i avtalsrörelsen bäddar ju inte direkt för några större segrar även om de flesta nog tycker att de är värda högre lön.

Nej, det vårdförbundet bör göra är klart att deklarera att stoppet ses som en politiskt motiverad stridsåtgärd och att man avser att strejka ändå. I annat fall bör syrrorna ställa facket åt sidan och strejka i vilket fall.

De vet nog själva vad som är samhällsfarligt och inte!

På Södersjukhuset är arbetsvillkoren extrema. Att ha jour betyder i princip att jobba. 12-timmars pass utan tid för lunch eller paus är legio. Systrar säger upp sig på löpande band. Där en vän till mig jobbar var det från början fem personer. Sedan blev det han – ensam. Det gick ett tag, men arbetslasten blev för mycket och då sa även han upp sig. Ingen kvar. För att kontra detta anställdes två till, de klarade ändå inte med trycket och en av dem sa upp sig direkt. Sådan är situationen.

Vad som långt mer behövs än höjda löner är helt enkelt fler anställda, för att förhindra att folk går in i väggen eller säger upp sig i rent självförsvar.

Min vän räknar kallt med att flera patienter dött p.g.a arbetspressen som gör att tid inte finns för att granska resultat. De personernas liv vilar på landstingspolitikerna som dragit ned och på sjukhusenschefer som tyst accepterat det.

Givet den ansvarsnivå det innebär och den kompetens som krävs är 50.000 före skatt efter 15 år av utbildning+arbete inte särskilt imponerande. Det är dock inte förvånande att en (f.d.) landstingspolitiker tycker annorlunda, de brukar ju mest se läkarna som undersåtar som ska veta sin plats och inte ifrågasätta ”upplysta” politiska beslut.

Faktum är dock att en internationell jämförelse med jämförbara länder avslöjar att Sveriges läkarlöner hamnat ordentligt på efterkälken. Det faktum att man kan tjäna 4 gånger mer som stafettläkare avslöjar att fast anställda läkare inte får en lön som motsvarar värdet av det som de tillför.

Är det så klokt att predika jantelagen när den leder till att allt fler av de nyutbildade samt de mer kompetenta läkarna väljer att arbeta utomlands?

Visst har läkarförbundet motverkat en kraftig utbyggnad av läkarlinjen men de har faktiskt haft än ****igt bra poäng i att kvalitén måste säkras, att det faktiskt krävs extra resurser för att utbildningen och framförallt den praktiska träningen ska bli lidande.

Och visst måste valfriheten tas bort. För den jävel som är så osolidarisk att hen försöker knipa undan genom att få operationen gjord någon annanstans måste förstå att hens höftled INTE är så illa däran att den behöver bytas förrän Landstinget bestämt så.

Vore det dessutom inte bättre, och enklare för alla parter, om alla andra sjukdomar oxå planerades lite bättre så att de passade Landstingets planering?
Vi skulle kunna lagstifta om att människor endast får bli krassliga i enlighet med Landstingets planering! De som sedan, helt själviskt, inte följer Landstingets planering får klara sig själva.

Jag kan t.ex. inte dra mig till minnes att vare sig Bågenholm-Nilsson-Persson (eller vad hon nu heter) eller Inger Olsson har varit speciellt tuffa ? Den senare belönades ju som bekant med en generaldirektörspost som tack för lång och trogen tjänst åt socialdemokratin.