Protester mot Macrons arbetarfientliga lag


Igår var det demonstrationer runtom i Frankrike mot president Macrons nya arbetslag. Enligt huvudarrangören, fackförbundet CGT deltog 400 000 människor. Detta motsvarar att 60 000 människor i Sverige demonstrerar mot ett lagförslag. Enligt polisen demonstrerade 226 000 personer, vilket skulle motsvara c:a 34 000 i Sverige. Ganska mycket eller hur? När demonstrerade lika många i Sverige mot ett inrikespolitiskt förslag eller lag?
Macron demonstrationer 170912

* 44% röstade på Macron i presidentvalet. 23% på Le Pen. 33% inte på någon av dem. Macron fick alltså 2/3 av 2/3 av de röstberättigades röster, dvs 45 % stödde honom. Många gjorde det av – sannolikt överdriven, av media uppiskad rädsla för Marine Le Pen. Hur blir Frankrike under president Macron?

President Macrons parti La République en marche (LREM) fick absolut majoritet vid parlamentsvalet i Frankrike – med 15-16 % % av de röstberättigades röster. Valdeltagandet låg på drygt 43 %, och 12 % lägre än vad den tidigare varit i en andra valomgång.
Ett rekord var att ungefär 2 miljoner röstade blankt – trots det låga valdeltagandet. En ökning från drygt 500 000 i första valomgången!Le Monde Ungefär 75 % av de unga och 70 % av arbetarna avstod från att rösta.

LREM och allianspartiet MoDem fick 8, 9 miljoner bland 47,6 miljoner röstberättigade och 348 mandat av 577 mandat totalt vid den sista valomgången 18/6. Dvs. LREM fick ett mandat per 25 000 röster. Front National fick 8 mandat på c:a 1,6 miljoner röster, dvs. ett mandat per 200 000 röster. Front National behövde alltså 8 gånger fler röster än LREM+MODem för ett mandat. Säger också något om demokratin i Frankrike.Storseger för Macron – åter med 16 % av röstberättigas röster. Bra dmeokrati?
Läs även
Macron

I demokratisk ordning kommer lagen att antas av nationalförsamlingen 22/9, trots de stora protesterna, skriver franska tidningar. Av främst det parti som fick 16 % av rösterna vid valet. Säger också något om demokratin i Frankrike

Enligt en färsk opinionsundersökning har Marcron nu stöd av 37 % av de tillfrågade medan 58 % inte har förtroende för honom. Hollande hade stöd av 43 %, dvs fler, i september 2012. Förtroendet för premiärministern ligger på 32 % En vinnare och flera förlorare i senaste valet i Frankrike 12/6 och Hur blir Frankrike under president Macron? 8/5.

Både presidentkandidaten för La France insoumise (Melenchon) och socialisternas presidentkandidat liksom de Gröna demonstrerade igår, och La France insoumise ska ha en ny demonstration 23/9. Alltså viss splittring inom ”Vänstern” i bred mening.

Lagförslaget innebär försämringar för arbetarna, vilka delvis beskrivs i en bra artikel av Olle Svenning i Aftonbladet.
”Arbetsgivarnas organisation, det svårartat hierarkiska MEDEF, är nöjda med den nya lagen och ser fram mot nya attacker mot facket och löntagarnas rättigheter. Les patrons (den talande franska termen för företagsledare) har både politiska och personliga skäl för sin optimism. Arbetsmarknadsministern kommer nämligen direkt från företagarvärlden, från ett yoghurtbolag.
Den nya lagen sänker priset på nyckfulla eller olagliga avskedanden av arbetare, förvandlar småföretag till feodala organisationer där ”patronen” förhandlar med varje enskild arbetare och själv bestämmer över de anställdas rätt att hålla omröstning.
Förhandlingar ska ske på företagsnivå, inte branschvis eller nationellt. Det underlättar lönedumpning. Anställningsskyddet reduceras till den grad att ledande juristprofessorer menar att varje löntagare riskerar att betraktas som ”tillfälligt anställd”. Arbetsdomstolarna får reducerade möjligheter att rättsligt och ekonomiskt skydda löntagare.
Melenchon FI
Multinationella bolag tilldelas rätt att bedriva utpressning mot ”sina anställda” i Frankrike. Dock inte att bedriva lönedumpning inom EU.
Macron, så påverkad av skandinavisk politik, eftersträvar flexicurity på den franska arbetsmarknaden. Den nya lagen eliminerar ”security” men vill ha mer av den flexibilitet som redan dominerar arbetsmarknaden. Nyanställningar är till bortåt 80 procent tidsbegränsade, också inom den offentliga sektor som Macronstyret ska krympa drastiskt.
Macron har, som Laurent Berger, ledaren för den största fackföreningen CGT säger, uttryckt det ”raté le coche”, missat ett utmärkt tillfälle till social dialog. CFDT och de reformistiska landsorganisationerna säger nej till den nya antifackliga lagen. Till vägrarfronten hör också organisationen för högre tjänstemän och det som kallas ”kadern”.” Olle Svenning i Aftonbladet 9/12

Svenning skriver även

* Macron valdes som svar på hotet från … Marine Le Pen. Macron var inte bara den enda säkra barriären mot nationalistisk populism; han smulade också sönder den politiska högern och la det ideologiskt korrupta socialistpartiet i ruiner.
Den unge politikerns strategi var lika briljant och oantastlig som den privata litterära kanon han så gärna redovisar. Macron var framför allt den breda reformistiska vänsterns kandidat; den absolut största delen av hans sympatisörer kom därifrån. Naturligt nog, han lovade vara ”både höger och vänster” och i vår politiskt eländiga tid var den formeln hoppfull.
Sedan föll det mesta samman. Macron utvecklade en ledarstil som uppfyllde varje rimlig definition av begreppet ”grandios personlighet”.

* Presidenten gav omedelbart upp ambitionen att förena idéer från såväl höger som vänster. Han valde högern. Alla tunga ministerier, där ekonomisk makt utövas, besattes av högerpolitiker eller högerteknokrater.
Det gav resultat: Förmögenhetsskatten ska sänkas, privatiseringar drivas på medan den sociala välfärden ska avrustas och offentliganställda avskedas.

* Frankrike är redan ett av EU:s mest ojämlika länder. Den politiska följden är given: Macrons popularitet växer bland högersympatisörer medan vänsterväljare deserterar från hans ”republik på marsch”.
* Det Macron föreslår är en klasslag, i stort sett helt anpassad till arbetsgivar- och kapitalintressena, nationella och internationella. Staten låtsas inte ens vara neutral. Om näringslivets intressen hotas träder statsapparaten in med lagstiftning och övervakning. Macron kopierar arbetsgivarnas 80-talsprogram, säger Martine Aubry, en gång socialistisk arbetsmarknadsminister.
Den lysande politiske strategen Macron har abdikerat och ersatts av en hårdför liberalkapitalistisk ideolog – med samma namn.
Nu väntar åter klasskamp i Frankrike.

Jag skrev genast efter valet 18/6

Macron har ett program. Om jag förstått rätt innebär det bland annat att:
* Globaliseringen och imperialismen stärks
* Frankrikes nationella självständighet försvagas
* Ojämlikheten fortsätter att öka
* Arbetslösheten minskar inte, bl.a. då 100 000 statliga jobb försvinner
* USA får en pålitlig bundsförvant i det brutala folkrättsvidriga kriget i bl.a. Syrien.
* Den fransk militära närvaron i Afrika fortsätter och kan öka.
* För­mögenhetskatten ersätts med en ny fastighetsskatt som sannolikt gynnar de välbeställda.
* Företagsskatten sänks:
* EU förstärks och demokratin försvagas. Över 2/3 av beslut i nationella parlament beror på EU-beslut och riktlinjer.
* Frihandeln förstärks och demokratin försvagas a la TTIP.
* Invandringen ökar liksom de etniska motsättningarna.
* Hetsen mot och demoniseringen av Ryssland ökar.
* Detta bidrar till ökad risk för krig i Europa.

Tyvärr talar inget för att bedömningen varit felaktig.

Hade det varit mindre dåligt för arbetarklassen och freden om Marine Le Pen vunnit presidentvalet? Ja, troligen trots att det blivit en nmer invandrarfientlig politik. Front National är dock inte rasistiskt och inte fascistiskt. Etablissemanget skrämmer med det och stora delar av ”Vänstern” låter sig godhjärtat lura, alltmedan kapitalet och krigshetsen ökar…

Det centrala i vår tid är att bekämpa kapitalismen, som domineras av aggressiv imperialism – vilket göder krig,flyktingvågor, invandrarfientlighet och ger ökad ekonomisk ojämlikhet och ökad otrygghet.


France's far right National Front political party leader Marine Le Pen waves on stage during her speech in front of the Opera following the National Front's annual May Day rally in Paris
Ur klassmässig synpunkt är Macron tydligt kapitalistklassen och de rikas kandidat. Hur blir Frankrike under president Macron? 8/5.
Marine Le Pen beskrivs som en ”högerextrem politiker” i t.ex. DN, vilket är en felaktig förenkling. Hon vill behålla för­mögenhetsskatten och sänka inkomstskatten med 10 procent för lägre inkomstnivåer. Detta är krav som passar arbetarklassen. Hon vill minska konsumtionen av olja och kol. Hon är för invandring av 10 000 personer per år. Hennes restriktiva invandringspolitik påminner om svenska regeringens nuvarande politik tycker jag. Hon vill slopa euron som enda valuta, vilket skulle vara bra för Frankrike, då det ger ökat utrymme för en självständigare ekonomisk politik. Vill närma sig Ryssland, vilket skulle minska krigsrisken, medan Macron vill ”stå upp mot Ryssland”. Hon vill ha folkomröstning om ”Frexit”, vilket åtminstone skulle motverka unionens federalisering på bekostnad av nationell självständighet. DN om valet
I verkligheten är Macron snarast en högerextrem politiker, inte Le Pen! Fastän Mikael Damberg säger i TV:s valvaka att han är en vänsterman – vilket säger en del om näringsminister Damberg.

i Andra om: , , ,, , Melenchon, , , , , ,


6 svar till “Protester mot Macrons arbetarfientliga lag”

  1. Vänstern samt den etablerade borgerligheten likväl som kapitalisterna delar den politiska visionen om det ”öppna och toleranta samhället” vilket gladeligen låter sig sponsras av miljadärer som till exempel George Soros vilken satsar stora summor pengar till påverkanskampanjer genom sin organisation Open Soceiety Foundation.

    Endast konservativa (tillbakablickande) krafter, både till höger och vänster är emot den här utvecklingen vilket har lett till total förvirring av det svenska Moderata Samlingspartiet som är en blandning av båda delarna liberalism (tillåtande) och konservatism (bevarande och tillbakablickande). Men även arbetarklassens största eget parti, Socialdemokraterna, berörs av det här problemet.

    Jämför politiska slogans som: ”Allas Sverige” mot ”Sverige är inget allemansland”

    Det ”öppna och toleranta samhället” har två sidor. En vacker framsida och en inte lika vacker baksida. Dessvärre visar det sig att framsidan oftast hamnar hos samhällets välbeställda och etablerade och baksidan oftast hamnar i arbetarklassens miljöer. Därför är det inte så svårt att förstå att arbetarklassens röster även kan hamna hos de konservativa.

    Samhället är idag väldigt annorlunda jämfört med tiden då Karl Marx levde bland konservatismens rika grevar och baroner mot en förtryckt och fattig bondebefolkning som han ville hjälpa bort från förtrycket till egna liv i självständighet.

  2. Ett ord som förknippas med protesterna är ordet ”fainéants”=latmaskar. President Macron har nämligen kallat de som protesterar för ”fainéants”=latmaskar. En del som prtesterar bar plakat med ordet ”fainéants”. Tidningen Nice Matin hade idag rubriken La ”Loi travail XXL” jette les ”fainéants” sans la rue. Ungefär ”Arbetslagen kastar ut latmaskarna på gatorna”.

  3. Jag tycker inte längre att det här är helt enkelt. Ekonomisk tillväxt skapar resurser att fördela samt ett levande samhälle. Ekonomisk tillväxt kommer inte alltid av sig själv och måste ibland stimuleras för att komma igång och då kan vissa känna sig förfördelade när de inte får del av stimulansen. Dock räknas det med att den möjligheten ska komma senare och ojämlikheten jämnas ut. Jag tror de är åtgärderna beror på utgångsläget och inte är jämförbart med vårt eget land som har en tillräcklig tillväxt just nu.

    Det är inte så enkelt med kapitalismen som verkar vara likt en organism som lever sitt eget liv och så långt ifrån en planerad ekonomi man nånsin kan komma där ekonomin endast avgörs med politiska beslut.

    Frankrike är också känt för sina många demonstrationer och protester så trots uppslutning så kanske det ändå är som stormen i ett vattenglas?
    Svensken i gemen är mera tålmodig så därför är det sällan några demonstrationer av betydelse och etablissemang och regering har ganska så fria händer innan folket går ut på gatan och säjer ifrån.

  4. Det pågår en anrikningsprocess där en allt större andel av befolkningen hela tiden förlorar sin ekonomiska trygghet och vi kommer allt närmare den kritiska massan när allt exploderar. Vanligt folk plundras med skatter och avgifter som föder de besuttna och däri ingår den nya adeln, de etablerade politiska partierna samt dess administrativa elit. Oavsett vad de påstår att de representerar är skillnaden obetydlig jämfört med deras gemensamma skamlösa förmåga att pådyvla gemene man skatter, avgifter som motiveras med allt från miljö till vad som helst. Förståeligt att många av dessa politiker är NATO förespråkare eftersom det känns väl mer pålitligt att sätta in främmande soldater mot sitt eget folk. I dagsläget kan en finanskris som berör stora delar av EU utlösa det hela, men om processen får fortgå behövs ingen speciell händelse utan det blir vad man kallar självantändning.

    • Du har helt rätt i det här med ökade avgifter. Mer och mer samhällsservice finansieras via avgifter istället för med skatt efter bärkraft. Nästa avgift blir nog en avgift för Public Service Media som alla måste betala oavsett de har radio och TV eller inte alls. Det är heller inte lätt att längre politiskt påverka avgifterna då de tas ut av serviceleverantörerna själva istället för av staten eller statens bolag. Jag läste idag att bilbesiktningsavgifterna blivit avsevärt dyrare sedan avregleringen trots löften om det skulle bli så mycket bättre. Folket har inget att sätta emot utan måste vackert betala och gör det också. Politiker och etablissemang är väl medvetna om det kan gå väldigt långt innan de närmar sig den kritiska punkten där allt exploderar. Svensken i allmänhet är en mycket lydig och tålmodig Ja-säjare och som av tradition förtroendefullt litar på stat, myndighet och etablissemang.

      När staten sålde ut sitt aktieinnehav i Telia-Televerket var det många som köpte för de ”visste” att det var en affär att kunna lita på. Dessvärre förlorade alla som köpte UTOM staten som var den stora vinnaren av folkets inbetalade pengar i utbyte mot mer eller mindre värdelösa aktiepapper.