Innan socialdemokraternas partikongress där Sahlin valdes till ny partiledare för det största partiet så var jag kritisk.

Dagarna närmast efter tänkte jag nog att det kanske skulle gå bra i alla fall. Hon är erfaren och har en hel del av de ledande sossarna med sig. Efter det så kom debatten med Jimmie Åkesson. Det var ett stort misslyckande från Monas sida och många hävdade att hon inte var påläst, själv tyckte jag bara att hon med sin rutin verkade stå handfallen inför Sverigedemokraternas etnocentrism.

För några dagar sedan lyssnade jag på hennes sommarprogram men somnade dessvärre i soffan så jag bara hörde hälften. Det enda som gladde mig var den offentliga snyting hon delade ut till Per Nuder, men ingen av tidningarna verkade ha lagt märke till den. Men efteråt konstaterade jag något som jag så ofta har märkt förr. Mona Sahlin darrar på rösten praktiskt taget jämt. Oavsett om hon pratar med Persson, Reinfeldt eller rasister från Sverigedemokraterna.

Det ger ett mycket osäkert intryck, och störs jag av det så är jag förmäten nog att inbilla mig att många fler än jag irriterar mig på den osäkerheten. Jag ser redan valrörelsen framför mig år 2010. Mona Sahlin är en ideologiskt utomordentligt tunn socialdemokrat, att vara för högerns pigavdrag t.ex. får givetvis det gamla gardet att snurra i sina gravar. Mona Sahlin kommer aldrig att bli trovärdig inför LO-kollektivet när hon ska förklara varför de ska betala de rikas pigor. Inte en chans. Lika lite som manliga strebrar inom bloggosfären med påklistrad S-stämpel kan göra det.

Har högerregeringen tur, vilket jag i och för sig tvivlar på, så är ekonomin hyfsad fortfarande inför den valrörelsen. Då kommer Reinfeldt plötsligen att byta skepnad från sitt ledsna hund-utseende och spänna ögonen i Mona och

fråga henne om hon ska låta kommunister sitta med i regeringen. Den nivån på valrörelse kan vi garanterat vänta oss, och vad svarar Mona då? Att ledande vänsterpartister avstår från att kalla sig kommunister, det funkar inte.

Nej Mona kommer att stå där i TV-strålkastarna och låta sådär himla osäker som bara hon kan. Darr på rösten och vad hon svarar är knappast intressant. Folk kommer att dra slutsatser inför Monas person, hennes kroppsspråk och röst, och anse att en röst på (s) är en bortkastad röst. Risken är uppenbar att den sortens reaktion kommer från både dem till vänster och höger om Mona. Vad det ställer oss i för situation inför valet 2010 törs jag knappast tänka på.

Valet av s-ledare var inget jag kunde påverka av naturliga orsaker. Men jag kan bara återigen konstatera att mitt förtroende för henne är i det närmaste noll, och då inte för den lustiga idén att försvara pigavdragen. Den sortens ”socialdemokrater” har funnits i alla tider tyvärr.

Den som inbillar sig att valet 2010 blir rena defileringen mot vår blyge och delvis osynliga statsminister och hans högerkompisar tror nog fel dessvärre…

Andra bloggar om: Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Val 2010, Partiledare, Politik

[tags]Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Val 2010, Partiledare, Politik[/tags]