Idag läste jag en helt underbar sågning av Liza Marklunds senaste bok om Annika Bengtzon. Jag har inte läst boken men nu måste jag väl..

Själv har jag läst de första böckerna som Marklund skrev, dessutom med hyfsat stor behållning. Hon var, i alla fall i dessa böcker, en mycket bra dramatiker. Själv tröttnade jag nog mest på grund av att det trots allt varit rätt så förutsägbar handling. Det räcker inte med att kunna piska upp intresset när man ändå förstår vad som kommer att hända på nästa sida. Det låter kanske motsägelsefullt, och vad vet jag, men i så fall så beror det på att jag känner mig dubbel inför hennes författarskap.

När jag idag läste Magnus Perssons recension i SvD så insåg jag att jag nog behöver läsa en Marklund igen.

SvD: ”Annikas problem ges inga psykologiskt trovärdiga eller på annat sätt fördjupade beskrivningar utan känns mest som desperata konstruktioner. Det saknas liv i gestalterna, och särskilt gäller detta bifigurer som maken och bästa väninnan. Här kan man verkligen tala om pappfigurer.

Skärpan i samhällsskildringen och samtidsanalysen vacklar också betydligt. På sina ställen förfaller Marklund rentav till värsta sorten av populistiskt effektsökeri.”

Det är lätt att såga en bok som man inte gillar, jag har gjort det flera gånger. Men Persson tar sågningen ett snäpp längre, han sågar boken jäms med fotknölarna.

Och jag som inte ens visste att böcker har fötter…

Källor: Magnus Persson i SvD DN

Andra bloggar om: Liza Marklund, Annika Bengtzon, Recesion, Pirat, Thriller, Deckare, Böcker, Politik [tags]Liza Marklund, Annika Bengtzon, Recesion, Pirat, Thriller, Deckare, Böcker, Politik[/tags]