|
För de flesta människor i världen är 14 maj som vilken dag som helst, inte minst just detta år.
Men för mig och för 11 miljoner andra människor som är spridda i världens alla hörn, markerar denna dag 60 år sedan början på en kamp, som skulle visa sig bli flera sekel lång. En kamp som har många former och ansikten, inte enbart en folklig kamp, utan även en minst lika viktig inre kamp med sig själv, en inre kamp om att finna sin plats i världen, sin egen identitet i en allt mer globaliserad och mångkulturell värld. Jag skulle kunna fortsätta med att skriva om alla motgångar och den sorg som just denna dag bör markera för det palestinska folket. Men jag vägrar. Jag vägrar ta på mig en offermentalitet. Jag vägrar vara ett offer. Istället vill jag hellre fokusera på det positiva som vår kamp åstadkommit under de 60 blodiga åren, på den styrka, vilja och hopp som vi generation efter generation bär med oss som palestinier, trots hinder och motgångar. Just idag för 60 år sedan utropade Israel sin självständighet på ruinerna av Palestina, något som markerade början på en långsam fördrivning av det palestinska folket. Idag 60 år senare sker samma fördrivning men med nya metoder. Murar, checkpoints, och dagliga räder mot palestinska samhällen tillhör vanligheterna i 2000-talets Palestina. Inte minst ockupationens allt striktare militärskikt som kontrollerar nästan varje aspekt av människorna liv, allt ifrån rörelsehinder mellan städer och byar, till massiva utegångsförbud för hela samhällen. Trots detta är vi idag ett starkare folk än vi var för 60 år sedan. För 60 år sedan användes termen ”Ett land utan folk till ett folk utan land” för att beskriva judarnas skapande av ett nationalhem i Palestina. Detta var möjligt för att det på den tiden inte fanns någon större kunskap bland människor i världen om existensen av ett palestinskt folk. Landet ansågs av många istället vara en i stort sett obebodd öken. Några palestinier var det knappt något tal om. Idag vet vi att det inte var sant. Idag är det inte heller någon som tvivlar på existensen av det palestinska folket. Tack vare kämpaglöden hos de föregående generationernas palestinier, och deras starka vilja att markera sig själva på världskartan kan dagens generation palestinier stolt bära sin |
identitet. Det är just denna inre kamp som jag tror varje palestinier någon gång i sitt liv tar sig an. Kampen om att identifiera oss som ett eget folk med ett eget land, trots att det ännu inte går att peka på kartan. Vi har kommit långt på 60 år. Från att ha varit ett obefintligt och ifrågasatt folk, till ett folk som ingen längre kan tvivla på, ett folk vars kamp involverat och inspirerat människor runtom i världen, ett folk vars kamp för frihet och självständighet, och främst för rätten att få existera. Vi har sannerligen kommit långt på 60 år. Från ett litet folk med lite kontakt med omvärlden till ett världsvant folk, spritt över hela världen där vi tar del av kunskap och lärdom från världens alla hörn för att förhoppningsvis någon dag kunna återvända till vårt historiska nationalhem och bygga upp det med inspiration från hela världen. Just denna känsla av längtan att få återvända, tror jag förenar palestinier runt om i världen. Från Sverige till Sydafrika. Från Kanada till Argentina. Från Japan till Australien. Trots otaliga försök att ifrågasätta och negligera vår rätt att existera, är vi idag ett starkare folk med en stark identitet. Kalla mig ungdomligt naiv, för det kanske jag är. Eller så kanske jag helt enkelt är en stolt palestinier som sätter ord på vårt folks tankar. Just därför vågar jag, trots motgångar som hopar sig och trots fredsprocesser som kommer och går, se ljust på framtiden för vårt folk och vår kamp. Vår identitet är något som ingen någonsin kan ta ifrån oss.
Just därför, flaggar jag palestinskt idag, på denna dag, av dagar. Just därför, vågar jag som ung palestinier, tro på en framtid för ett Palestina! // Ryan Ghadban Andra om: ryan ghadban, 14 maj, palestina, israel, mellanöstern, gaza, hamas, , mänskliga rättigheter, sionism, etnisk rensning, terrorism, apartheidmuren, intifada 3, idf, genevekonventionen, rasism, politik, apartheid [tags]ryan ghadban, 14 maj, palestina, israel, mellanöstern, gaza, hamas, , mänskliga rättigheter, sionism, etnisk rensning, terrorism, apartheidmuren, intifada 3, idf, genevekonventionen, rasism, politik, apartheid[/tags] |
Tack Ryan,
Din artikel väckte upp glädje och tårar!
Du är underbar! Vi alla har saknat dig.
Och det önskar jag att rama in på min blogg:
”…Vi har kommit långt på 60 år. Från att ha varit ett obefintligt och ifrågasatt folk, till ett folk som ingen längre kan tvivla på, ett folk vars kamp involverat och inspirerat människor runtom i världen, ett folk vars kamp för frihet och självständighet, och främst för rätten att få existera. Vi har sannerligen kommit långt på 60 år. Från ett litet folk med lite kontakt med omvärlden till ett världsvant folk, spritt över hela världen där vi tar del av kunskap och lärdom från världens alla hörn för att förhoppningsvis någon dag kunna återvända till vårt historiska nationalhem och bygga upp det med inspiration från hela världen. Just denna känsla av längtan att få återvända, tror jag förenar palestinier runt om i världen…”
Tack, Ryan..! Guds omtanke vare över dig och hela palestinska folket!
Ryan, för satan, din blogg bara försvann! Och jag som gillade den. :(
Bra att du skriver här i alla fall. Och skönt att någon kan set något hoppfullt i alla fall. Nästa år i Jerusalem?
Jag har blivit sååååå glad när jag plötsligt öppnade bloggen och såg Ryans bild…
Herre Gud! Du har inte ändrats så mycket :p
…eller behöver jag nya glasögon..? :o)
Jag tror att vi alla som plötsligt såg den här bilden fattar väl hur mycket har vi saknat dig, verkligen…
Jag plockade upp en citat, tog bilden liksom i panik och nu finns det som reklam på min blogg.
Välkommen tillbaka till bloggvärlden, Ryan!
Det är bra Ryan att du vägrar ta på dig ”Offerrollen” men det finns många som inte haft en chans att vara annat än offer. Från slutet av 1800-talet och fram till idag.
Ahmad cyklade i väg till sin far med matsäck idag i en by i närheten av Jabalia. Han hade matsäck och böcker. Han ville passa på och plugga inför studenten i lugn och ro, i dagsljus ifall electriciteten försvann igen inatt, under ett träd i familjens odling.
Han kom inte fram. Han sköts ihjäl av en israelisk patrull. Det blir ingen studenten för honom. Det blir inte ut i vida världen.
Det blev kylrummet. Hans mor och hela hans familj som drabbades så hårt av chocken att de fick bäras iväg från sjukhuset. Och imorgon blir det gravens mörker. Och sagan om Ahmad är slut.
Och många fler sagor med honom. Den lilla flickan som dog förrigår i barnsjukhuet Nasr i Gaza. Hon hade behövt åka ut för behandling och orkade inte med den långa väntan.
Israel firar sin 60-årsdag med att döda så många som möjligt av oss och världen ser på. Man gasar inte ihjäl oss i tusentals. Nej, man låter oss dö 5 eller tio eller 20 i taget och världen tror att den dagen palestinierna utsätts för en förintelse, då, ska vi minsann reagera. Visst, Fint, gör det…
Ryan ! Guds omtanke vare över dig och hela palestinska folket! Jag och ett par vänner skrev en artikel där vi ger dig och till folk vårt stöd (en diakon, docent, professor, präst, ingenjör och kulturarbetare)Lycka till med studierna
Tack, Ryan, starka mäniskor tar aldrig på sig offerrollen. Starka människor hjälper andra, ser inte till sig själv i första hand. Du är palestinier…
Vadå? Ska ni ha en rätt att existera? Det har jag inte hört något om. Däremot har jag hört av många att Israel har en rätt att existera. Hur mycket plats denna existens ska ta håller Israel på att exploatera.
Hoppas studierna går bra, Ryan!
Jag sällar mej till skaran. Bra skrivet Ryan!
”THERE IS NO ALTERNATIVE TO THE RIGHT OF RETURN
Statement, National Committee to Commemorate the Nakba at 60, 15 May 2008
To the People of Palestine, Whether you live within the
”Green Line,” in Jerusalem, the West Bank, Gaza, or in
exile, you shall return, there is no doubt that you shall
return. Today the skies will echo as you state with one
united voice: ”There can be no alternative to our return,”
all sounds will melt away as your voice rises to say
”There can be no peace without our return to our original
lands and homes.,,”
http://electronicintifada.net/v2/article9542.shtml
väldigt fin och stark artikel Ryan.
väldigt fin och stark artikel!
Ryan, vad glad jag blev när jag hittade dig här och att du valde att skriva på denna viktiga dag. Hoppas att du får lusten att blogga tillbaka en dag.. vi är många som skulle bli glada! Vi hade en fin demonstration i går i Stockholm till minne av Al Nakba. Jag träffade bland annat Rawia Morra där!