Åtstramningspolitik – inte bra för hälsan

Har den ekonomiska politiken någon betydelse för hälsan. Nja, eller Ja svarar nog de flesta. I USA minskar medellivslängden. Mera kött på benen fås i denna artikel som publicerades för ett år sedan.

Åtstramningar dominerar sedan länge som ”medicin” i många länder, starkt stött av USA, som inte själva praktiserat den. Man trycker upp mer dollar, ”quantitative easing”. Har den ekonomiska politiken någon betydelse för hälsa, sjuklighet? Denna artikel, som faktiskt publiceras tidigare, behandlar detta. Ty åstramningspolitik fortsätter på många håll och frågan om hälsoeffekter är lika aktuell idag.

Detta inlägg baseras på en recension i Läkartidningen av mig såsom professor emeritus, Institutionen för folkhälsovetenskap, Karolinska institutet av boken ”Åtstramning till döds – om en ekonomisk doktrins misslyckande” av forskarna David Stuckler och Sanjay Basu, Natur & Kultur, 2014 med ISBN 978-91-27-13583-3. Artikeln här är lite fylligare, då utrymmesgränsen för recension i Läkartidningen ligger på 500 ord. Jag har lagt till enstaka meningar, som kursiverats. Ett avsnitt om Kalifornien blir till ett eget litet kommande blogginlägg. Länken till recensionen i Läkartidningen finns nedan.
Åtstramning till döds

Denna bok påminner om »Jämlikhetsanden« av Richard Wilkinson och Kate Pickett och baseras liksom den på forskning av bland andra författarna, som analyserar samband mellan några länders ekonomiska politik vid ekonomiska kriser och hälsa. Flera av deras arbeten har publicerats i ledande medicinska tidskrifter som Lancet och British Medical Journal. Huvudresultaten är att länder med åtstramningspolitik har en sämre hälsoutveckling och att politiken tydligt kan påverka hälsan även vid svag ekonomi.

Stuckley och Basu analyserar bland annat Grekland, Storbritannien, USA, och Island vid den senaste krisen och USA vid depression 1929, Thailand vid Ostasien-krisen 1997 och Ryssland efter Sovjetunionens sammanbrott. Generaliserbarheten ökar då man studerat olika kriser och olika länder, till synes valda efter tillgång på data. I denna anmälan fokuseras på en jämförelse mellan Grekland och Island. Grekland hade inga självständiga ekonomiska alternativ – man var beroende av medlemskap i EU, euron och IMF, vilket innebar sedvanlig åtstramningspolitik med krav på minskade statsutgifter, bland annat till vård, och ökad privatisering.

IMF krävde minskade statsutgifter med 10 procent och 40 procents reduktion av hälso- och sjukvårdsbudgeten i Grekland, alltmedan lånemedlen mest gick till storbanker. Arbets- och hemlösheten ökade kraftigt, liksom självmorden. Antalet HIV-fall ökade med 52 procent, sedan man slopat HIV-preventivt arbete. Vårdköerna ökade och tillgången till insulin minskade så att 50 000 diabetiker hade svårt att få insulin. Andelen som rapporterade dålig hälsa, och som ansåg att de inte hade råd att söka läkare ökade. Antalet besök på grekiska »gatukliniker« tiodubblades. Förbättrades ekonomin då – nej tvärtom. New York Times rapporterade att IMF och ECB skickade pengar, avsedda för Grekland, direkt till banker i USA, Storbritannien och Tyskland som bidragit till Greklands katastrofala ekonomi i stället för att hjälpa landet. Här är inte platsen för någon allmänpolitisk diskussion, men man undrar varför IMF sedan decennier fortsätter med denna politik, som nu ska användas i Ukraina. IMF erkände, liksom efter kriserna i Sydostasien i slutet av 1990-talet, att man underskattat riskerna med åtstramningspolitiken. Man hade gissat att besparingar på 10 miljarder skulle medföra en BNP-ökning med 20 miljarder, men det blev ingen BNP-ökning utan tvärtom.
Halsa 2 untitled

Island utgör det främsta alternativet till en åtstramningspolitik. På några år ökade Islands BNP kraftigt och var år 2007 60 procent högre än i USA, fast det var främst ett fåtal islänningar som gynnades. Mitt under historiens och landets värsta bankkris då alla banker gick omkull ökades hälsoutgifterna med 20 procent. I oktober 2012 föll BNP med 13 procent, börsen med 90 % och den ena banken efter den andra gick i konkurs. Arbetslösheten steg och var tredje islänning förlorade sin bostad. Island vände sig till IMF men tackade sedan nej till IMF-paketet, som krävde att vårdutgifterna skulle minska med 30 procent. Hela 93 procent röstade för att man inte skulle betala tillbaka bankskulder. Statsminister Haarde tvingades avgå inför en demonstration där 10 000 människor deltog. Detta var 3 % av landets befolkning, och motsvarar en demonstration i Sverige med 275 000 deltagare med hänsyn till skillnader i folkmängd mellan Island och Sverige. Under lågkonjunkturen ökade stödet till behövande, och statsutgifterna steg från 42 procent till 58 procent av BNP. Det skedde ingen ökning av självmord, hjärtinfarkter och psykiska sjukdomar, och i FN:s rapport om lyckonivån i världen 2012 behöll Island sin tätplats. Wall Street Journal skrev om ”Miraklet på Island” och om ”Världens största framgångssaga.”

Författarna menar att demokratiska alternativ exemplifieras av Islands rungande nej till åtstramningspolitik och ökade satsningar på sjukvård och välfärd som följdes av förbättring av både nationell ekonomi och folkhälsa, samt införandet av NHS i Storbritannien 1948 då ekonomin låg i spillror. Inte konstigt att de citerar den synnerligen framstående patologen Rudolf Virchows motto från 1848: »Politik är inget annat än läkekonst, om än i större skala«.

Boken rekommenderas till alla med intresse för samband mellan samhälle, politik och hälsa – och vem har inte det?”

Andra recensioner.

* I SvD skrev recensenten Per Granqvist ”I folkhälsoforskarna Stucklers och Basus viktiga bok får sunt förnuft och gammal teori sin slutliga bevisning på ett så grundligt sätt att jag inte blir förvånad om de är aktuella för Nobelpris. Kunde doktrinens förespråkare Milton Friedman få det, kan de.”
* I en ovanlig recension skriver Göran Rosenberg i Expressen ”Boken ”Åtstramning till döds” målar fan på EU-väggen med hjälp av ohederliga jämförelser.”
* I Sveriges Radios recension menar Carl Hamilton (ej riksdagsmannen) att ”Åtstramning och privatisering är en ekonomisk hästkur som inte bara är omänskligt grym utan därtill ofattbart dyr för det gemensamma.”
* DN under rubriken ”Livsfarlig ekonomi för Europa” står att läsa om boken ”Ekonomer och politiker försöker lösa krisen i Europa med hårdbantade statsbudgetar. Lars Linder läser en skarp vidräkning med metoden som resulterat i ett kraftigt minussaldo för både människor och stater. Om det finns en enda läxa vi borde ha lärt av 1900-talet så är det att chockåtgärder mot samhällen i kris leder rakt mot avgrunden.De rigida fredsvillkoren efter första världskriget gav oss Hitler och nazismen. Blixtövergången till kapitalism i Ryssland efter Sovjets fall gav oss Putin och oligarksamhället. ”

intressant.se, , , , , , , , , , , , , , ,

Läkartidningens recensionSvD recensionExpressen recension DN Debatt 29/1 DN 28/1 Svensson-bloggen SvT Uppdrag Granskning 12/12

  8 comments for “Åtstramningspolitik – inte bra för hälsan

  1. arbetarklass
    25 januari, 2018 at 22:21

    Jag tror medellivslängden kommer att öka i USA i takt med den nya presidenten DJ Trump får upp farten på ekonomin och därmed löner och den allmänna välfärden ökar. Har för mig jag läst nånstans att minimilöner nu höjts under de senaste åren. Jag tror det kommer gå bättre för USA nu när dom fått en president som i första hand tänker på det egna landet och det amerikanska folket och mindre fokus på den övriga världen.

    • 25 januari, 2018 at 23:18

      Vi får väl se.

  2. Andersson
    25 januari, 2018 at 23:38

    En åtstramning möjliggör för storkapitalet att komma över reella tillgångar. Först bygger man upp ett skuldberg sedan stryper man krediterna så att priserna faller då konfiskerar man panterna och shoppar billigt av både privata och det offentliga som har likviditetsbrist. Sedan börjar man om.

  3. arbetarklass
    26 januari, 2018 at 06:07

    ”Åtstramningspolitik – inte bra för hälsan”

    För den här äldre mannen var åtstramningspolitik definitivt inte bra för hälsan. Jag vill nog påstå den kostade mannens liv. Mycket tragiskt.

    https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/dottrarna-personalen-lat-pappa-svalta-ihjal

    Dessbättre verkar det som vi nu fått ett parti i vårt land som uppmärksammar de äldres situation då det tidigare socialt engagerade partierna tycks ha övergivit den delen av befolkningen till förmån för andra.

    Jag är faktiskt orolig inför utvecklingen här i Sverige. De som regerar tycks ha förlorat kontrollen och de offensiva politiska åtgärderna har ersatts av defensiva om möjligen brandkårsutryckningar då man konstaterat det gått för långt. Vår statschef och ministrar använder uttryckt som ”det är oacceptabelt” utan att precisera några åtgärder eller ens viljan att göra dem. Enligt de ”nya” ekonomisk teorierna började det med att marknaden skulle lösa problemen men vad gör politikerna nu när den osynliga handen inte bryr sig. Jo, de står där med skägget i brevlådan eller som strutsarna med huvudet i sanden och stammar fram något ursäktande. Frågan är om vi verkligen kan ha sådana politiker som ska styra vårt land och vad det i så fall har för framtidsutsikter.

    • ERIK
      26 januari, 2018 at 10:27

      Om du tror att SD mer än i sin retorik ömmar för de äldre följer du tydligen inte deras val i riksdagen. SD röstar mot bättre villkor för de äldre. När votering om regeringens förslag om skärpta regler för telefonförsäljning ägde rum valde SD att rösta mot. Anledningen till förslaget om skärpta regler var att många äldre lurades av skojare. Vissa telefonförsäljare satte i system att leta upp äldre offer eftersom de lättare kunde dribblas bort. Ett ingrepp i marknadsekonomin menade SD. Retorik är en sak praktisk politik en annan. Gå inte på retoriken kolla politiken!

  4. S-Pressen
    26 januari, 2018 at 09:57

    På Island fick de som tar risken ta risken, skattebetalarna slapp. Vid en enkel okulärbesiktning visade det sig att Islands skattebetalare inte kunde ta på sig bankspekulationerna, det fanns ingen proportion mellan Islands produktivitet och finanstransaktionerna. De isländska politikerna gjorde bara dygd av nödvändigheten. Borttappade digitalpengar tilläts inte störa samhället i så stor omfattning som förlorarna önskat.

    Ingenting hindrar Greklands politiker från att starta en drachmer, och betala räkningar med den. Anslutningen av sydeuropeiska utvecklingsländer till den tyska euron gynnar vissa greker, men missgynnar andra, och politiker som vill köpa medborgarna för deras egna pengar har ingenting att köpa för när man inte kontrollerar sedelpressen. Att en ny drachmer skulle halveras i värde mot euron på en dag, och fördubbla priset på importen är förstås ett stort problem, men skulle ge lågproduktiva grekiska företag möjligheten att konkurrera med lågt pris.

    • 26 januari, 2018 at 10:00

      Flera kunniga ekonomer menar att Grekland hade klarat sig bättre om landet lämnat euron.

      • Big Mo
        26 januari, 2018 at 11:54

        Stefan de Vylder?

        Det hade varit bäst att inte ansluta Grekland till euron. När man väl lagt ner den egna valutan och tagit lån i den nya steg avstigningskostnaden, men problemet är väl att frälset i Aten tar lån i befolkningens namn och får betalt för att inte blåsa långivarna. Om Grekland stiger av valutan kan man inte heller betala räntor och lån, man får en argentinsk situation. Dvs ensidigt avskrivna skulder och inga nya lån. Argentina är kanske stort och avsides nog för springnota, men Grekland läcker förstås som ett såll åt alla håll.

Comments are closed.