75 år sedan Sovjet inledde slutanfallet mot Stalingrad – avgörande i Andra Världskriget

Den 19 november 1942 inleddes den sovjetiska offensiven ”Operation Uranus” från de då nordvästra respektive sydöstra fronterna med målet att innesluta 6:e armén i Stalingrad. 3:e rumänska armén som försvarade tyska 6:e arméns norra flank bröt samman efter en dag. Efter en dags kamp togs 30 000 rumäner till fånga av totalt 152 000 man.
Den 20 november inleddes nästa sovjetiska offensiv, nu söder om staden, ett avsnitt som hölls av 4:e rumänska armén. Denna armé bestod nästan uteslutande av kavalleri och försvaret bröt samman nästan omedelbart. De sovjetiska styrkorna avancerade nu snabbt västerut i en kniptångsmanöver och möttes två dagar senare i närheten av staden Kalatj och inneslöt de tyska styrkorna i Stalingrad. Tyska 6:e armén och delar av tyska 4:e pansararmén och sex divisioner från Rumänien var nu instängda i Stalingrad, omkring 290 000 man med utrustning. Vid mitten av november höll Röda armén endast två små brohuvuden i staden, resten kontrollerades av tyskarna. På grund av det sovjetiska motanfallet inställdes de tyska anfallen i staden, och förband började flytta för att skydda 6:e arméns bakre områden.

Under 1930-talet försökte Sovjetunionen på olika sätt få till stånd en försvarspakt med Frankrike och Storbritannien, vilka i praktiken visade sig ointressanta. En sådan försvarspakt hade möjligen förhindrat kriget eller begränsat det. I en helomvändning, för att spara tid ingick Stalin en non-aggressionspakt med Tyskland i augusti 1939. Tyskland lade snabbt under sig Frankrike, Nederländerna, Belgien, Norge och Danmark samt hade Italien som allierad.
Stalin untitled

Hitler untitled

Utan krigsförklaring anföll drygt 2 miljoner tyska soldater Sovjetunionen i ett noga förberett anfall. Hitler hade också i sin bok utpekat bolsjevismen till huvudfiende. Vid denna tid och under en stor del av kriget hade Tyskarna 5-10 gånger så många soldater på östfronten som på västfronten.Tyskarna hade initialt stora framgångar men hejdades utanför Moskva av Röda armén under ledning av andra världskrigets främste militär, marskalk Zjukov. Sovjetunionens militära förmåga hade ändå markant försvagats sedan ett stort antal höga officerare avrättats några år tidigare på Stalins order, och utan klara substantiella skäl.
Zjukov untitledMarskalk Zjukov

”Slaget vid Stalingrad utkämpades under andra världskriget mellan Tyskland och Sovjetunionen vid staden Stalingrad. Idag heter staden Volgograd, men det finns förslag att den ska återfå sitt tidigare namn, enligt radioekot 2/2. Slaget pågick mellan 21 augusti 1942 och 2 februari 1943 och är ett av världshistoriens blodigaste slag med sammanlagda förluster på nära två miljoner människor. Det slutade med ett avgörande nederlag för Tyskland och utgör den viktigaste vändpunkten under andra världskriget.” (Från Wikipedia)

Det finns många böcker om detta mycket hårda slag och striderna om den stora kullen Mamajev Kurgan, och många skildringar av uppoffringar och hjältemod från stadens arbetare, enskilda soldater som prickskytten Vasilijev Zaitsev, och sergeant Jakob Pavlov som med sina män i 59 dagar höll ett strategiskt – och ideologiskt – viktigt 4-våningshus. Enligt den sovjetiska krigspropagandan stupade fler tyskar i kamp om denna byggand än vid intagningen av Paris. Och där fanns den legendariska 62:a armén under general Tjukov ”Den sovjetiska 62:a armén hade cirka 40 000 försvarare som skulle stå emot tyska 6:e armén och två kårer ur 4:e pansararmén som bestod av cirka 330 000 man, fördelat i 20 divisioner. Detta var den största formationen i tyska armén” påstår Wikipedia. Och 62:a armén kunde med stöd av kämpande arbetare hindra tyskarna att inta hela staden och gjorde det möjligt för den sovjetiska generalstaben under ledning av Zjukov att förbereda en motoffensiv. Av Zjukovs mycket intressanta memoarer framgår att Stalin nära deltog i generalstabens arbete.
Zaitsev vasiliy-zaytsevKrypskytten Vasilijev Zaitsev
Stalingrad Pavlov sergeant-yakov-hero-sovietSergeant Pavlov

Stalingrad

Den 19 november 1942 inleddes den sovjetiska offensiven med målet att innesluta 6:e armén. Över en miljon man deltog, 13 500 kanoner, 1 000 stridsvagnar och 1 400 flygplan. Tyskarna hade över en miljon man tillsammans med sina allierade, 10 300 kanoner, 700 stridsvagnar och 1 200 flygplan vid Stalingrad. Den 10 januari inleder sovjetiska styrkor ett slutanfall mot de utsvultna tyska trupperna, men man mötte inget större motstånd.

Sovjetunionen erbjöd de tyska trupperna kapitulation under ganska generösa villkor, vilket avvisades. 2 februari 1943 kapitulerade de sista trupperna i Stalingrad. Sammanlagt 91 000 man kapitulerade och fördes till fångenskap, där den stora majoriteten dog.

Efter slaget vid Stalingrad återfick aldrig tyskarna initiativet. Efter segern vid Kursk, världshistoriens största pansarslag, övergick initiativet definitivt till Sovjetunionen, som sedan befann sig på en nästan oavbruten offensiv ända fram till Berlins kapitulation 2/5 1945. (Från Wikipedia).
Med stor sannolikhet skulle Sovjetunionen ha besegrat Tyskland även utan invasionen 6 juni 1944, som dock säkert förkortade kriget, förstås. Då hade Sovjet fått kämpa nästan ensamt i 3 år. Det är väl självklart att Storbritannien & USA hade kunnat prioriterat en tidigare invasion i Europa om man velat.

Medan presidenterna Bush och Obama avrättade Saddam Hussein, Gadaffi (i praktiken OK säkert från USA) och Osama bin Laden utan rättegång avrättade diktatorn Stalin här inga tyska ledande militärer efter vad som är känt. Chefen för 6:e armén, fältmarskalk von Paulus, återvände efter kriget och slog sig ned i Östtyskland.

Kriget kostade Sovjet 20 miljoner döda, medan antalet dödade från USA uppgick till drygt 300 000 man. Landet var svårt härjat, liksom Tyskland. Mot bakgrund av detta (och mycket annat) kan man starkt ifrågasätta krigshetsen mot Sovjet efter andra världskriget.

En central lärdom är att eftergiftspolitiken kan få de mest förödande konsekvenser. Detta är mycket aktuellt idag, då världen och massmedia kommit att mer eller mindre acceptera främst USA:s brutala och folkrättsvidriga utrikespolitik i brott mot FN-stadgan och annan internationell rätt. Omfattande protester förekom inför kriget mot Irak för 10 år sedan. Protesterna mot NATO:s bombkrig i Libyen med tiotusentals dödade civila, i Syrien, i Afghanistan är betydligt svagare. Massmedia avstår från kritisk granskning, från försvar av freden och FN-stadgan. Likheten med eftergiftspolitiken mot Hitler är stora. Och resultatet torde inte bli bättre än Andra Världskriget, snarare tvärtom.

i Andra om: , , ,, , , , , , , , , ,, , , , ,

DN Slaget vid Stalingrad 2/2 DN om fascism SvD 2/2Björnbrum Intervu i Junge Welt Internationalen nr 5 2013 Aftonbladet Japetus öga Russia Today

  28 comments for “75 år sedan Sovjet inledde slutanfallet mot Stalingrad – avgörande i Andra Världskriget

  1. Magnus Jansson
    4 februari, 2013 at 13:18

    Har svårt att se paralleller mellan den så kallade eftergiftspolitiken mot Hitler och dagens situation. Man kan ifrågasätta om det överhuvudtaget funnits någon eftergiftspolitik. Tysklands uttalade mål var att skapa ”lebensraum” i öster. En evetuell krig mellan Tyskland och Sovjet var bara önskvärt för västmakterna (samt nazisternas bekämpande av kommunister i själva Tyskland). Denna inställning styrde aktiviteter även under kriget – så länge Sovjet och Tyskland ömsesidigt försvagade varandra var det bara att sitta och njuta. Det blev dock bråttom att gå in i kriget när det blev risk för för stort sovjetiskt inflytande i Europa. Att Tyskland gjorde upp med Frankrike innan vidare anfall i öster var framför allt för att säkra sin rygg. Norge ockuperades för att säkra den norska kusten mot en evetuell brittisk landstigning som i sin tur skulle hotat järnmalmsleveranserna från Sverige. Danmark behövdes som bas för Luftwaffe i anfallet mot Norge. Några riktiga ambitioner i väst fanns inte. Möjligen en viss revanschism.

    Att ”världen” (västvärlden rättare sagt) och dess media ”accepterar” (egentligen aktivt stödjer och rentvår) USA:s (egetligen USA-elitens) agerande handlar inte om eftergifter utan om att vara en del av det – att aktivt välja sida.

  2. 4 februari, 2013 at 13:30

    Instämmer i det du skriver. En aspekt är just medierna. De är väsentligen privatägda och står med litet olika schatteringar för den bestående ordningen. Här finns ”tolerans” (ett ledord för DN:s ledarredaktion) för övergrepp, orätgtvisor och brott mot FN-stadgan. Till en del ingår detta i ”unvonventional warfare” som vi skrivit om, och ska skriva mer om.

  3. aa
    4 februari, 2013 at 20:55

    Lustigt. Du utelämnade helt Sovjets angrepp på Finland och Polen. Hade även dessa förhindrats genom en försvarspakt med västmakterna, eller anser du Sovjets angreppskrig ideologiskt berättigat?

    • 4 februari, 2013 at 22:27

      Jag fokuserade på Stalingrad här. Det är mycket som är utelämnat om man vill ha en skildring av världskriget. Kan inte se angreppen som ”ideologiskt berättigade”.

    • 5 februari, 2013 at 13:26

      1918-1920 uppträdde de finska och polska ledningarna på ett sätt som bör ha gjort Moskva klart misstänksam angående hur de skulle uppträda vid ett nytt storkrig i Europa. De flesta finska erövringsplanerna sprack (undantag: Petsamo) medan Polen kapade åt sig stora icke-polska områden i Vitryssland och Ukraina. Så sent som 1938 gick Polen ihop med Tyskland och Ungern för att stycka Tjeckoslovakien. Litar man på att den sortens grannar skall vara neutrala om krig utbröt?

      • NSUN
        5 februari, 2013 at 17:30

        Menar du att det rättfärdigar Sovjetunionens angepp på dessa stater?

        Snarare att dessa två angepp tillsammans med annekteringen av Estland, Lettland och Littauen visar att Sovjetunionen vid sidan av Tyskland och Japan var världskrigets stora aktörer som hade imperialistika ambitioner med kriget.

        • 5 februari, 2013 at 19:41

          Du glömde att Polen, förutom angreppet mot Ryssland 1920, kapade åt sig stora delar av den nya litauiska staten inklusive huvudstaden. Mot slutet av trettiotalet var det klart att om Sovjet skulle kunna stå emot ett angrepp västerifrån gällde det att bygga säkerhetszoner, och det gjorde man med hårda medel. Och det skall vi vara tacksamma för, om vi tänker själviskt.

          • NSUN
            6 februari, 2013 at 08:26

            Detta är ett väldigt snävt pro-sovjetiskt perspektiv. I och med Förstavärldskriget krossades de 3 kejsardömmerna som helt och hållet domminerat central och östeuropa. Central- och östeuropa var ett etniskt heterogent lapptäcke, detta i en nationalromantisk tidsålder. Innbördeskrig, frikårer, uppror, upplopp var snarare regel än undantag i födelsen av de nya staterna.

            Med tanke på att deportation, massmord, och etniskrensning följde i fotspåren av den Sovjetiska annekteringen av Estland, Lettland, Littauen, och Östrapolen tycker jag ordet ”tacksamma” direkt motbjudande. Det visar snarare att Finland som inte tillämpade eftergiftspolitik och böjde sig för de Sovjetiska hoten kan vara tacksamma.

      • Alfons
        5 februari, 2013 at 18:34

        hur uppträdde finland 1918 som borde fått sovjet att misstänka dom för framtida ofog?

        • 5 februari, 2013 at 19:37

          Svaret på det hittar du bland annat intressant nog i frimärkskataloger, eftersom finnarna lät trycka frimärken för diverse områden utanför den egna gränsen som man försökte kapa åt sig 1918-20. Pohjois Inkeri, Nordingermanland, ett område strax norr om Petrograd på Karelska näset. Aunus eller Olonets vid floden Svir mellan Ladoga och Onega. Karjala, Karelen, vars utsträckning jag inte känner till men som bör ha varit stora områden mellan finska gränsen och Vita havet. Men finnarna hade inte militär kraft att hålla sig kvar i något av ”frimärksområdena”. Däremot i Petjenga/Petsamo, landremsan från nordöstra Finland upp till Norra Ishavet, som man fick av Ryssland efter fredsavtal (tror det var 1920). Det kanske gick bra för att man vad jag vet inte gav ut några frimärken som det stod ”Petsamo” på.

      • H2
        5 februari, 2013 at 21:50

        Nja Björn nu vrider du till historien lite. Det var många stater som hade frigjort sig från det ryska imperiet efter första världskriget. Bla Finland och Polen. Att dessa länder hade annat synsätt än Sovjet på vilka området som tillhörde vem är väl logiskt?
        Sovjet var inte det minsta villigt att släppa sina gamla områden. Minns jag det rätt var inte gränsen mellan Sovjet och Polen reglerade efter WWI och det resulterade i ett krig där båda sidor ansåg sig vara segrare.
        De nya staterna som nu ansåg sig vara fria från Ryssland bildande under tryck från främst Frankrike det som kallades ”Cordon Sanitaire” en slags union som skulle vara buffert mot Sovjets expansion mot Västeuropa. Med all säkerhet var bufferten också tänkt att stoppa kommunismens expansion.
        Majoriteten eller möjligen alla dessa stater blev efter WWII åter lydstater till Sovjet (och deras buffert mot kapitalismen)

        På sitt vis kan man säga att alla konstruktioner av nya stater/länder skapare oreda till dammet lagt sig. Om det överhuvudtaget lägger sig

  4. NSUN
    4 februari, 2013 at 22:18

    ”Medan presidenterna Bush och Obama avrättade Saddam Hussein, Gadaffi (i praktiken OK säkert från USA) och Osama bin Laden utan rättegång avrättade diktatorn Stalin här inga tyska ledande militärer efter vad som är känt.”

    Ingen av de tre personerna du nämner är militära ledare. Saddam Hussein avrättades efter blivit dömd i en domstol, inte helt olikt Nurnberg rättegångarna som Sovjetunionen medverkade i. Minst ett dussintal ledande Nazister avrättades. Detta är i allra högsta grad känt.

    • 4 februari, 2013 at 22:25

      Du har rätt att det är skillnader i desssa personers ställning etc. Jag ville få fram kontrasten mellan USA:s handlande och Andra Världskrigets och nämnde därför Sovjets behandling av tillfångatagna militära motståndare (Saddam, Gadaffi och bin Laden var militära motståndare), men Nûrnbergrättegångarnas juridiska procedurer kontrasterar väl så bra med USA:s.

      • NSUN
        5 februari, 2013 at 05:58

        Sovjetunionen var med om att besluta om att inrätta Nurnbergrättegångarna och i alla högsta grad genomföra dem. Göring, Jodl och Keitel var i allra högsta grad militära ledare.

        Vad tycker du Katyn masakern 1940 säger om Sovjetunionens handlande?

  5. 5 februari, 2013 at 10:34

    Jag vet mycket väl att Sovjet var med om Nûrnbergrättegångarna, som jag (en dominerande uppfattbning?) uppfattar som en mycket bra juridisk process mot tyska militärer och politiska ledare, som väl ansågs riktningsgivande. Jag nämnde Bush och Obamas hantering av Saddam, Gadaffi, Osama bin Laden som en kontrast, i förbifarten. I detta inlägg om Stalingrad behandlar jag inte krigets ruskiga terrorartade handlingar, varken Katyn, koncentrationslägren, japanernas härjningar i Kina och Korea eller de allierades bombningar av Dresden.

  6. 5 februari, 2013 at 17:13

    För den som är särskilt intresserad fick jag idag via Nyhetsbanken (http://www.nyhetsbanken.se/news/view.asp?ID=1250) ett kort referat av en bok på 608 sidor(Jochen Hellbeck: Die Stalingrad-Protokolle – Augenzeugen berichten aus der Schlacht (Ögonvittnen berättar om slaget). S Fischer Verlag, Frankfurt am Main 2012, 608 Seiten, 26 Euro), som jag tidigare länkat till i länken om Junge Welt.

    Hellbeck menar att antalet avrättade soldater blivit starkt överdriven av bl.a. Beevor som han anser otillförlitlig. Han tror att det bl.a. beror på klichén om att rödarmisterna tvingades kämpa genom att de hotades med pistoler i ryggen.

    Den andra att man inte begripit hur starkt Stalinregimens idéer om kriget hade tänt befolkningen och att kommunismen i kriget skilde sig från förkrigskommunismen. Nu såg den sovjetiska befolkningen en fiende, som utan förbarmande angrep och mördade och man därför måste bekämpa. Den antifascistiska inställningen förstods och grep tag. I kriget befordrades inte de som kunde återge Stalins lärosatser utantill utan de soldater som utmärkte sig i striderna. De upptogs i långa led i Kommunistiska Partiet.

    • NSUN
      5 februari, 2013 at 17:48

      Det finns minst sagt otaliga ögonvittnesskildringar från striderna på Östfronten, väldigt få beskriver Sovjetunionens behandling av sina egna soldater i smickrande ordalag. Sovjetunionen led under hela kriget ända in i slutstriderna i Berlin ohyggliga förluster, att det skulle behövs drakonisk rättstillämpning för att upprätthålla moralen är inte så konstigt.

      • 5 februari, 2013 at 19:17

        Jochen Hellbeck som skrivit en bok menar att detta med drakonisk rättstillämpning är överdrivet.

        • H2
          5 februari, 2013 at 23:25

          Der Spiegel har en intressant artikel om boken. Dessutom sidan två ger en liten annorlunda bild. http://www.spiegel.de/international/zeitgeist/frank-interviews-with-red-army-soldiers-shed-new-light-on-stalingard-a-863229.html
          Jochen har om jag förstått det rätt läst interjuver av soldater som själva deltagit i striderna. Antingen direkt efter strider eller tom under strider.
          Var och en som blivit interjuvad av en representant för en diktatur vet vad man skall svara och man inte skall svara. Innan jag läst boken vet jag inte om Jochen har tagit hänsyn till detta. Oavsett vilket är det intressant med en annan synvinkel

          • NSUN
            6 februari, 2013 at 20:12

            Väldigt intresant, men samtidigt svårt att veta hur mycket som är tillrättalagt. Om inte annat intresant att läsa hur ett urval av Röda Armen såg på sig själv och på sin fiende.

        • NSUN
          6 februari, 2013 at 20:20

          Det kommer att krävas mer än några intervjuer utförda av diktaturen själv för att övertyga mig att NKVD inte använde samma metoder i Röda Armen som i resten av det Sovjetiska samhället…

  7. Martin
    6 februari, 2013 at 02:49

    Det finns som sagt många skildringar av hur hårt ‘rödarmistens’ liv var men skulle jag rekomendera någon får det bli Catherine Merridales ‘Ivans Krig – Liv och Död i Röda Armén 1939-1945′ vilken på ett förtjänstfullt sätt går ner på individnivå för att undvika de klichéeartade beskrivningarna man ofta får i mer ‘traditionella’ krigsskildringar.

    Drakonisk rättstillämpning förekommer i mer eller mindre utsträckning i varje armé och varje stor aktör under 2:a Världskriget tillämpade svåra straff för brott som desertering, påhittade skador o s v. I den tyska armén löste man b l a problemet med ‘krigsneuros’ med att helt enkelt påstå att något sådant inte existerade och den drabbade skickades tillbaka in i strid.

    Den ökända stavka-order 227, mer känd som ‘inte ett steg tillbaka’ tillämpades endast under en begränsad period efter katastroferna i början av Operation Barbarossa när hela Sovjetiska arméer helt enkelt sträckte vapen eller flydde då deras befäl övergett dem och efter segern vid Stalingrad drogs den tillbaka.

  8. 8 februari, 2013 at 10:26

    Ett par tillägg: De vapen som Sovjetunionen fick av USA & England var säkert välkomna men de utgjorde inte mer än 5 % av den sovjetiska krigsmaterielen, enligt tidningen Proletären, (som jag prenumererar på liksom på Time).
    Under hela andra världskriget fanns i Nazityskland flera stora krigsmaterielfabriker som ägdes av företag med säte i USA. Vinsten i USA:s farbriker i Tyskland gick via den internationella banken BIS i Schweiz till företagen i USA.

    • arbetarklass
      21 november, 2017 at 03:33

      Jaha, och hur stora blev dom ”vinsterna” då?
      Har mycket svårt att tänka mig det blir några ‘enorma’ vinster när det handlar om en nations totala mobilisering och en enda kund samt ingen marknad som sätter priset.

      Jag har läst hela det här inlägget och tyckte det var intressant du kallar ryssar för arbetare men tyskar för just tyskar. Är inte tyskar arbetare i dina ögon?

      Ärligt talat Anders, hur mycket tror du en ‘arbetare’ egentligen var värd i den ryska kommunistiska partiapparatens ögon under kriget?
      Tjäna oss eller dö är nog det ärligaste svaret.

      • 21 november, 2017 at 09:15

        Nej jag kallar inte ryssar arbetare men tyskar för tyskar på det sätt du påstår. Jag skrev ”Det finns … många skildringar av uppoffringar och hjältemod från stadens arbetare …” Och 62:a armén kunde med stöd av kämpande arbetare hindra tyskarna att inta hela staden.” Det är en beskrivning som finns på flera håll. Och i Stalingrad fanns inga tyska arbetare som kunde stödja den tyska krigsmakten, eller hur?

        I ett stort anfallskrig från nazi-Tyskland var det bra att kunna mobilisera så många som möjligt, bra för oss alla som undslapp nazismen. ”Den ryska partiapparaten” lyfte fram positiva insatser av arbetare under kriget.

        Varför har du i din presentation till mig bl.a. med uttrycket ”socialismen skall segra”?

        • arbetarklass
          21 november, 2017 at 12:14

          Hej Anders
          Ärligt. Det är ganska länge sedan och jag tyckte precis så då. Men jag är inte statisk och kan ändra mig och allt efter jag får nya intryck kan jag också få nya värderingar. Mer insyn och förståelse påverkar också. Det finns en anledning till att folk röstar som dom gör sen kan man diskutera varför och ha önsketänkanden åt olika håll. Påverkan har väldigt stor betydelse och jag ser med spänning fram mot nästa val hos oss. Ibland har socialism haft popularitet i samhället men det känns inte som den är så stor just nu. Utan finansfamiljerna Wallenberg m.fl. (kapitalisterna) + ett antal kluriga uppfinnare hade inte socialisterna kunnat genomföra det så populära folkhemmet och välfärdssamhället i Sverige.

          Vad är socialism utan kapitalism?

          Ärligt talat, inget framgångsrecept precis efter vad vi sett. Eller hur?

          • 21 november, 2017 at 12:36

            Ja texten ”socialismen-skall-segra” som del av din e-mailadress är ärligt talat förledande då du av allt att döma har motsatt uppfattning. Folkhemmet hade kunnat utformas lika bra eller bättre än med kapitalisterna tror jag.

  9. 8 februari, 2013 at 13:08

    Fedt indlæg, det er altid godt med lidt perspektiv :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*